En inblick utifrån

Livia Sennis, italiensk journalist och författare, bodde under många år i Sverige. Här berättar hon om sin syn på svensk och italiensk matkultur.

Marbodal Magasin Livia Sennis

Livia Sennis föddes i Milano 1945. Familjen kom till Sverige 1952 men Livia flyttade tillbaka till Italien i mitten på 80-talet. Hon arbetar som journalist och författare och har skrivit ”Det hedervärda samfundet - Historien om Cosa Nostra” som blev väldigt omtalad när den publicerades. Livia har ett stort matintresse och har skrivit boken ”Italienska smårätter”. Idag bor hon i Verona med sin man.

När jag tänker på ett kök går min tankar till mina morföräldrars i Rovato i norra Italien. För mig är det det enda riktiga köket. Eller rättare sagt matsal, för köket var inhyst under en trappa, cirka 2,5 m långt och 1,5 m brett. Där lagade min mormor i halvmörker och trängsel, utan någon som helst komfort underbar mat för sex personer. Mormor gjorde grovjobbet och morfar satte pricken över i:t. På sommaren fördubblades skaran, då kom den delen av släkten som flyttat till Sverige på besök. Matsalen var rymlig med ett matsalsbord med plats för tolv personer. Rummet var alltid fyllt av människor. Jag kan fortfarande känna värmen av köket, doften av caffelatte som jag drack med gårdagens bröd i innan jag gick till nunneskolan. Lukten av min älskade mormor, en bitter kvinna med ett långt otillfredsställt ansikte och sluttande axlar.

Nyheterna fick man vid matbordet, precis som tv:ns eller radions nyheter, prick klockan 13. Alla bidrog med historier, om byinvånarna, arbetet, prosten och präster, olyckor och framgångar. Ibland talade de vuxna i koder, för att skona de små, dessa koder kopplade till vissa ansiktsuttryck var mer talande än orden. Och jag fick reda på allt! Maten hade då, som nu, en viktig roll i en familjs liv. Supermercati finns över allt men man har ändå sin slaktare, grönsakshandlare och sitt mejeri. Man köper vin på vingårdarna. Och så marknaden. Varje liten by, stadsdel, större kvarter har sin speciella marknadsdag varje vecka. När jag fick min egen familj blev köket hemmets pulserande hjärta. Det första rummet, efter badrummet man går till på morgonen och det sista där man sätter sig ned med en kopp te eller ett glas vin, innan man går och lägger sig. Även om vi nästan alltid haft små kök, var det naturligt att hålla till där. Där satt vi när vänner tittade in, barnen, så länge de var små, med sina legolådor som de krafsade i som marsvin och det var där de gjorde sina läxor.

Efter många år i Norden flyttade jag tillbaka till Italien. Då började jag så småningom återskapa stämningen från min barndom i köket. Jag var inte ute efter ett vackert kök, men ett kök med min barndoms dofter. I början förblev vi dock nordbor. När vänner tittade in vid sex-tiden på kvällen och såg oss äta, skrattade de. ”Ni äter ju som höns!”, sa de. Hönsen äter tidigt och här är klockan sex fortfarande eftermiddag. Så småningom blev vi italienare. Vi äter säsongens frukter och grönsaker, efter 30 år i Norden hade vi när det gällde maten inte en tanke på säsongerna, vi anpassade oss till snabbköpens utbud. Nu letar vi upp småproducenter med gott rykte. Ibland åker vi långt för att ta oss dit. Dricker vin och mineralvatten till maten. Äter på bestämda tider och absolut inte före åtta på kvällen. En sak har vi behållit från våra år i Norden, både till lunch och middag; en rätt plus grönsaker. Italienska familjer äter emellertid “riktiga” måltider. Ofta lite förtugg, sen pasta eller ris och sen kött eller fisk med grönsaker. Måltiden avslutas med frukt. En svensk väninna gift med en italienare beklagade sig, inte bara över de ständiga trerättersmåltiderna, utan att hon dessutom var tvungen att sitta kvar vid matbordet under hela måltiden, som varade minst en och en halv timme.

"ni äter ju som höns!"

En italiensk journalist som varit på matresa i Norge och Sverige, sa, när hon fick höra att jag kom från Sverige: ”Där uppe är ni ju tokiga i sötsaker!” Jag blev paff. Vad har hon fått det ifrån? Jag berättade det för min son, som svarade: ”Hetsen efter lördagsgodiset börjar ju redan som spädbarn!” Jag såg bilden av unga och gamla som glufsade i sig godis och kakor. Men plötsligt mindes jag alla lösgodismontrar. Jag påmindes om ord som tv-godis. Hon kanske inte hade fel ändå.

Nu är vi bara två i ett hus i skogen på Monte Baldos sluttningar, min man och jag. Vi sitter ofta i köket och lyssnar på vår täljstenskamin som sprakar och dricker ett glas vin och äter rostade kastanjer. Stämning inbjuder inte till prat, det är som om värmen från kaminen, kastanjerna, den tjocka dimman lämnar oss inneslutna i våra tankar. Det är en härlig och varm tystnad. Ibland behövs lite för att man ska känna sig helt lugn och tillfredsställd i sitt kök, det rum vi helst vistas i.

Marbodal Magasin getter
Marbodal Magasin Italien
Marbodal Magasin pizza
Marbodal Magasin kastanjer
Marbodal Magasin grillad fisk
Marbodal Magasin tomater

Kategori: Reportage

Morgon i köket Form kritvit PLUS från Marbodal

Bjud naturen på frukost Reportage

Upplev Form kritvit i PLUS-utförande, ett kök där gränsen mellan ute och inne har suddats ut.

Läs mer om Bjud naturen på frukost
Amanda Jackson, Hållbarhetschef på Nobia

Träffa Amanda Jackson, Hållbarhetschef på Nobia Reportage

Vi frågade henne 5 frågor om hållbarhet.

Läs mer om Träffa Amanda Jackson, Hållbarhetschef på Nobia
Marbodal Fagerö vit

Se våra nyheter på Stockholm Furniture Fair Reportage

Välkommen till vår monter A41:18

Läs mer om Se våra nyheter på Stockholm Furniture Fair
Monika Ahlberg

Mitt kök Reportage

Av Monika Ahlberg

Läs mer om Mitt kök